Skratt bubblade upp, vilka fyllde hela klassrummet och lite till, när två kompisar {Vera och Malou} visade en video från en konsert på engelskan. Väldigt få kunde förmå sig att sluta bete sig som efterblivna sälar, knippandes efter luft - bara för att det som hände var waaay too hilarious. Lika så i sista lektion då jag och Alicia sminkade Ronja till en köttig filur. Kalla det zombie eller Kicki Danielsson, det kvittar vilket som. För att vara första försöket någonsin tillsammans med det faktum att vi använde oss av ett begräsat antal produkter {många saker vi behövde fattades} blev det ändå jäkligt bra, för var rättså skeptisk i början om sanningen ska fram. För att inte tala om Ronjas reaktion när hon fick se sig i spegeln... definitivt minnesvärt och oslagbart. Vilket kan sammanfattas ur mitt perspektiv som: ännu fler skrattattacker så att magen värkte som tusan.

 

Vi två åkte därefter in till centralen med varsinn Magnum Strawberry White, för att främst kolla efter en klänning till skolavslutningen. Kärade ned mig totalt i en som satt på minst 4 skyltdockor inne på Hollister, men för övrigt var slut {det ironiska var att iallafall en av prototyperna bar den storleken som jag brukar ha. Frågade snällt om man fick köpa eller åt minstone testa ett skyltex, men NEJTYDLIGENINTEVA. Som tröst köpte jag mig ett par ljusa shorts innan vi drog oss vidare.

 

 

 

 

 

 

 

Sitter i min säng och bara är. Ska strax skicka iväg min ergonomiuppsats till min idrottslärare och sedan är jag helt fri. That feeling! Annars har min dag varit bra. Skrattade verkligen ihjäl mig flera gånger, speciellt vid mina försök om att psyka Angelika under en isländsk sång som hon och Joanna spelade upp inför klassen. Sånna där lustiga språk kickar onekligen igång konstiga reaktioner i min hjärna som gör att jag inte kan hålla mig för garv. Associerar väl okända läten på den nivån med lustiga minnesfragment jag fantiserat fram allt eftersom. Samma sak gäller all japansk musik jag tvingats genomlida under min livstid, hahaha. Och ändå kan jag inte klassa det som oljud eftersom sådan musik trots allt följer en matematiskformel {fast med en något, eller kanske väldigt lustig och sådär lite osmaklig konstruktion}.

 

 

 

Första praodagen med Ronja, check! Det var verkligen jättemysigt med alla hundar, men jösses vad varmt det blev på förmiddagen när vi gick vår två timmars långa promenad. Ahh, haha. Hade lust att riva av mig alla tjocka kläder {jeans och skinnjacka} mitt i allt, springa hem och hämta shorts för att sedan fortsätta, men bet ihop. Antar att det inte bara jag som led av ett dåligt klädval ur vädrets synvinkel, långbyxor är nämligen lite halvt av ett måste på denna arbetsplats. Svettigt värre!

 

Ansvarade för en labrador {Happy}, en liten collie {Luna} och en blandis {Simeon} under första promenaden, helt underbara! Efter sista rundan fick vi sätta oss inne hos olika hundar för att läsa igenom en grej på 28 sidor. Satt hos de små hundarna som började tävla om vem som skulle få gosa med mig. Sötisar. En satte sig i mitt knä, fyra lade sig bredvid mig i samma soffa och två började naffsa på varann tills en av dem "vann" och därav satte sig vid mina fötter och tänkte lämna revir på min sko. Men jag hade observerat detta och drog därav undan min fot med en marginal på en tiondelssekund typ. Kunde inte hålla mig för skratt, så ofattbart gulliga.

Fredag! Hade både matteprov och redovisning på engelskan inför klassen tillsammans med min kompis på förmiddagen. Så jäkla awesome att de sista proven för terminen numera är avklarade, plus att de verkade gå väldigt bra också. Vår gulliga engelska-lärare kom fram till oss efter redovisningen, helt till sig, och sa att vi "helt klart var dagens solsken".

 

Att pressen om att alltid vara högpresterande börjar drifta av nu är bara för skönt. Har verkligen haft så mycket att ta igen från förra läsåret tillsammans med strävan efter att alltid vara 'den där toppeleven'. Och när man klättrat upp på toppen, vill man inte riskera att trilla ned när det man ansträngt sig för visserligen tappar värdet alldeles, alldeles för lätt.  Vilket säger sig självt - det är en ständig och påfrestande process som fan att endast acceptera det högsta och bästa i alla studier, för jag älskar kunskap och allt det där. Tycker det är oerhört... {ehm kommer inte på  något passande ord, haha men... "intressant"}, speciellt nu när vi har inspirerande och engagerade lärare som gjort mig ännu mer peppad och motiverad, om det nu ens är möjligt. Fast det får inte gå över den där gränsen då allt blir ett måste, då det enda man i princip prioriterar är sömn och skola, för att man varken hinner eller orkar göra annat, hur mycket man än vill. Hur mycket man än plågas mentalt av inte göra det man egentligen har lust med just då. Vilket är den värsta känslan mitt i allt detta. Ville nästan spy på mina utvecklingssamtalspapper den dagen jag fick dem eftersom det var som en bekräftelse på vilken obegripligt ohälsosam cirkel jag hade hamnat i mot slutet, för att inte våga tillåta mig att göra ett minsta lilla snedsteg. Trots det, är man kapabel till mer än man tror. Jag vet det. Men ändå tvivlar man, bara för att det är så enkelt.  

 

På eftermiddagen följde jag hursomhelst med Ronja till tandläkaren innan vi köpte godis och satte oss mitt på en äng {bokstavligen i mitten}, som vi stannade på i flera timmar. En sån här dag kan man bara ha med sin eller sina bästa vänner, helt galet! ;D

 

Åh haha, när jag gick förbi två små tjejer imorse i mina kick-ass klackar sa de till varann att jag såg ut som en prinsessa. Så himla söta ♥

 

 

Satt i kungstädgården med Ronja nästan hela dagen och pratade om allt och inget. Så himla fint med alla rosa körsbärsblommor som precis blommat ut också. Helt underbart! För att inte tala om solskenet och värmen... Jösses. Summer-feelings dude! Varsinn glass som vi köat för i minst tjugofem minuter var inte heller dumt nej, haha! Sedan alla glada människor som krypit fram från sina iden, åh. Bästa dagen på länge! ;D

 

Jeffrey Campbell-klackarna prydde dessutom mina fötter, vilket gav oss flash-backs från förra året när jag använde dem för fösta gången och fick stora skavsår och riktigt ont i hälarna {glömde naturligtvis ta med mig ombytesskor mitt i all iver på morgonen}. Vilket slutade med att jag skulle ha ramlat ned för en relativt lång trappa vid T-centralen om inte Ronja hade gått precis bredvid och fångat mig när mina fötter kind of somnade helt plötsligt.