"...att vi den nåd besinna, som räcker året om." Och där. När det sista ordet {som alltid blir utdraget och skriks ut} på den sista versen i Den blomstertid nu kommer är sjungen av hela skolan, samlade på arenorna i den gigantiska hallen, då har sommarlovets startskott avlossats på riktigt. Då portarna för en längre period av frihet låsts upp och står vidöppna. Väntar på oss att passera dem och snart finna nya dörrar att ta oss igenom - som leder till gud vet vad. Vi skulle dock till klassrummet igen efter alla program i hallen för att få våra terminsbetyg, säga farväl och krama alla minst en sista gång. Att säga farväl och hela den baletten är det som alltid känns mest i hjärtat {biologiskt sett i hjärnan, haha}. Till och med rektorns avslutningstal berörde och gav mig en hel del att fundera över, trots att den mest var riktat till niorna.

 

Ett värdigt sommarlov kan jag definitivt ta eftersom min prioritet på skolan legat väldigt högt hela året, speciellt i mitten av den här terminen... Så nu i sommar ska jag luta tillbaka och leva livet. Ta vara på det som går att ta vara på och så vidare. Med det sagt drar jag ut med ett gäng vänner om en liten stund, lovely!